Äntligen! Under ett års tid har jag skalat av, skalat av och skalat av, och skalat av lite till vad gäller livet. Jag har minimerat all aktivitet utanför jobb för att orka med att jobba... Umgås med folk? Skulle inte tro det. Sjunga gospel en gång i veckan? Nej, det gick inte heller. Träna som jag älskar så mycket? Sporadiskt och helst hemma eftersom på gymmet finns det andra människor. Umgås med familjen? Knappt det ens vissa dagar utan jag har bara isolerat mig i mig själv. Framför tv:n, med en bok eller bakom mobilskärmen. Och i samband med att hösten och mörkret kom så blev det bara värre. Har ingen aning om varför. Stressad? Ja, ibland men inte hela tiden och inget jag går och funderar över. Hormoner? Med tanke på hur hela alltet är utflippat så ja, kanske. Något annat? Högpresterande som har svårt att inse vad som är good enough? Det faktum att jag förmodligen är skörare efter tre-fyra depressioner och utmattningsdepressioner. Mmm, så kan det vara. Är det över? Kanske inte men jag tycker ändå att denna vecka har känts bättre, jag har tränat både på gymmet och lite hemma. Jag har varit trevlig (överlag åtminstone) och jag har återvänt till min älskade gospelkör.
Jacko har nog varit en bidragande faktor till att jag mår bättre. Att bara ha honom intill sig är lugnande och att komma ut på promenad istället för att börja med hushållssysslor när en kommer hem från jobb är definitivt välgörande.
Kommer en någonsin att lära sig hantera det helt och undvika att krascha igen? Jag vet inte. Jag vill bara inte ner på botten igen och hoppas att det faktum att jag är uppmärksam på mitt mående och olika signaler ska hålla mig flytande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar