Tea for tonic

Facebook. Detta fenomen som listar sig in i ens liv och är fenomenalt på att hitta intressanta saker att placera i ens flöde. För ett tag sedan poppade det upp reklam för gin och tonic te i mitt flöde och eftersom jag gillar gin och tonic, och te, var jag ju helt enkelt tvungen att klicka hem ett par paket. Från England... Med andra ord är det det dyraste teet jag nånsin köpt! Idag levererades det till min dörr och jag har därmed precis avnjutit en kopp. Gott? Absolut! Värt pengarna? Tveksamt, jag lär ju inte beställa det igen i alla fall! 

Helsingborgs terränglopp

För ett par veckor sedan poppade det upp ett evenemang i mitt FB-flöde, Helsingborgs terränglopp. Loppet skulle gå i Jordbodalen och spontan som jag är emellanåt anmälde jag mig hux flux till 8km motion för damer. Åtta kilometer terränglöpning... hur tänkte jag där??? Förra helgen provsprang jag banan och konstaterade att den var jobbig, då sprang jag bara ett varv, man måste ju spara sig lite! 

Idag var det i alla fall upp till bevis! På med löparkläder och femtio besök på toaletten innan det var dags att ge sig av. Pirret i magen var kolossalt idag och jag ville bara ha det gjort. Framme i Jordbodalen mötte jag upp bästa kollegan som också hoppade på utmaningen. Vi ställde oss längst bak och önskade varandra lycka till när det var dags, sen såg jag inte mycket av honom! Jag intog ett lugnt tempo längst bak och tänkte att det gör inget om jag kommer sist, jag ska bara komma runt! 

Lyssnade på min musik och skuttade fram allmänt nöjd med livet och utan att känna mig döende. När jag så kom fram till mördarbacken första rundan, hade jag rätt gott om energi och sprang om en som lagt i för hög växel. Det där är en riktig ego-boost! Första varvet avklarat och det kändes fortfarande ok. Tempot minskade lite men jag höll mig ändå under 6min/km i snitt. När det är två km kvar börjar det bli lite kämpigt men jag fortsätter kriga tills jag kommer till mördarbacken gång två... Jag kämpar för att springa upp men det går jäkligt långsamt. Väl uppe passar jag på att gå femtio meter för att hämta andan och orka springa den sista biten. Väl framme i mål slänger jag mig ner på en bänk det första jag gör och konstaterar att jag klarade banan under 50 minuter. Så jäkla nöjd med mig själv och min insats! Jag sprang mitt första terränglopp lite bättre än jag tänkt mig. Då får man absolut vara nöjd!

Nu är siktet inställt på en halvmara i Höganäs i april nästa år, så det börjar kanske bli dags att springa lite längre distanser också!