Nu ska det springas minsann

Jaha, jag anmälde mig till Springtime. Nästa lördag (den 6/5) är det så dags att dra på sig dojjorna och ta sig runt banan på en mil. Vi får väl se hur det går! Jag har ingen måltid utan det är bara att komma runt som är målet. Har ingen aning om hur väl jag kommer fixa backen upp till krematoriet... Känns som att den kan sinka en en del!

Som om det inte räckte med Springtime har jag dessutom dragit ihop ett stafettlag på jobb till Helsingborgs Marathon. Det ska bli sjukt kul att springa tillsammans! Och betoningen ligger på ATT vi ska ha kul när vi springer, inte ha några prestationskrav.

Därmed är åtminstone början till det här med att springa två lopp avklarad! Känner mig supertaggad! Även om jag är lika snabb som en sköldpadda i sirap...

En förälders mardröm

Ångesten en känner när ens barn är försvunnet är för jävlig. Alla tankar som snurrar i huvudet kring vad som hänt. Att gå runt och leta och ropa utan resultat. Igår kom M inte hem från skolan, när vi kom dit för att hämta henne hade hon redan gått (vilket är som det ska) men när vi kom hem var hon inte där och när vi gick för att möta henne hittade vi inte heller henne. Vi knackade på hos grannarna runt omkring oss men ingen hade sett henne. Då börjar ångesten komma krypande. Vi fortsatte vara ute och leta, kontaktade kompisar men fortfarande ingen M. När hon varit borta ca en timme bestämde vi oss för att ringa polisen för så länge har hon aldrig varit borta utan att vi vetat något. Jag fortsatte gå runt och leta och kalla på henne. Jag lade upp en efterlysning i områdets FB-grupp för att få fler ögon. Hela tiden gick mantrat "detta händer inte" i mitt huvud. Polisen kom och gick igenom hela skolan. De delade upp sig så en gick i närområdet, en körde runt och en följde med hem och letade. Jag blev mer och mer förtvivlad då det började närma sig två timmar utan någon som helst kännedom om var hon var eller vad som hänt och tankarna blev svartare och svartare. Efter totalt lite mer än två timmar kommer en granne längre upp i gatan (som vi bara brukar heja på) förbi för att se om vi kommit hem. Då var Matilda hos dem eftersom hon glömt sina nycklar... Lättnaden då var magisk efter två timmars helvete och förtvivlan. Fy fan vilken upplevelse, och jag är så oerhört tacksam att inget hade hänt. 

Stockholm

Jag är så tacksam över att jag hängde med på fredagens AW med jobb och att vi (M, M och jag) sen tog tåget till Stockholm på lördagen istället. I vanliga fall brukar vi ta ett flyg runt lunch om vi ska upp över helgen. Om vi hade gjort som vanligt hade vi kanske hängt på Drottninggatan med lillan hoppandes och skuttandes när lastbilen kom. Hade vi kunnat rädda henne då? Om hon hade varit tio meter från oss? Jag vet att en inte ska tänka om, men just nu blev det så jävla nära och påtagligt och en ångestattack var nära ett tag. Jag är inte ensam om att tänka så här heller, utan skulle tro att vi är ganska många som tänker "Tänk om...", en naturlig reaktion. 

 

Igår var vi nere och tittade på alla blommor som lagts ut. Så mycket kärlek som exploderat. Vi får inte låta rädslan vinna över oss, då har terrorismen vunnit, men visst är det svårt. Speciellt om en har tendenser till ångestattacker och katastroftankar redan innan... 

Vi försökte ändå att ha det bra och njuta av vår vistelse. I söndags blev det ett besök på Skansen i det fina vädret. Mysigt ända tills lillan fick jätteont i magen och vi fick ta taxi tillbaka till hotellet. Måndagen spenderade vi nere i stan och slösade bort en massa pengar! Sen slösade vi lite mer i tisdags... så vi försökte helt enkelt vara som vanligt, även om det inte var helt så då jag hela tiden tjatade på M att hålla sig kloss intill mig... och så kommer det att vara ett tag nu.