Vi springer iväg i vad som känns som ett helt rimligt tempo, det är hyfsat plant och lättsprunget och vädret är helt underbart så livet kändes på topp. Efter ca 1,5 km kommer jag på att jag inte satt igång min trackingfunktion på fitbiten och försöker lösa detta i all hast för att ha någorlunda koll på hur långt jag kommit under resten av loppet. Sen började backarna komma... Vi kan konstatera att det finns backar, och det finns backar. Det gick uppför, uppför, uppför, nerför, uppför och så vidare. Jag snubblade på rötter och stenar och hade ett himla sjå med att försöka hålla något vettigt tempo överhuvudtaget men vyerna var vackra!
Efter ca sex km sa jag till Björn att sticka iväg istället för att vänta på mig, jag kände mig så galet långsam! Väl uppe vid Kullens fyr och med mer än halva loppet avklarat passade jag på att dricka ordentligt och beundra utsikten innan jag tog mig vidare.
Nöjt tänkte jag att nu måste det ju börja gå utför och jodå, det gjorde. Utför en klippa med ett rep att hålla sig i när man klättrade baklänges! Oh well, hello höjdskräck. Titta in i klippan, titta in i klippan, håll i repet och andas! Utför innebar alltså inte lättare utan nu klättrade vi runt på klippblock och stenar. Sprang på så gott det gick och pang! Där gjorde jag en praktvurpa och hamnade på marken. Ont som f-n i fot och knä tar jag mig upp igen, skitsur över att det går så uselt och på väg att ge upp. Då börjar den lilla rösten inombords viska ”inställningsfråga... du är snabbare än alla som inte är här... ena foten framför den andra... bit ihop...” plus att oavsett var jag ju tvungen att ta mig vidare för att kunna komma hem igen.
Jag trippar på så gott det går, springer där det känns ok och går när fot och knä säger stopp och passar på att njuta av väder och landskap. Tänker att jag är nog inte gjord för trail och aldrig mer att jag utsätter mig för detta men jag är ju rätt bra som faktiskt gör det trots allt.
Helt plötsligt är jag ute i civilisationen igen och får veta att det är 800 meter kvar. Med asfalt under fötterna kan jag äntligen springa lite bättre och pinnar på allt vad jag förmår och där, där är målet! Och där är Björn! Halleluja!!! Jag fick min medalj och sen var det bort till vattnet och blåbärssoppan för att tanka upp igen innan det var dags för promenaden till bilen och hemfärd.
Jag är så galet nöjd att jag genomförde det och jo, jag tänker göra det igen i alla fall! Imorgon öppnar anmälan och då är det jag som klickar i en startplats till nästa år. Fast denna gång ska jag upp och träna på Kullaberg en del innan...
