En förälders mardröm

Ångesten en känner när ens barn är försvunnet är för jävlig. Alla tankar som snurrar i huvudet kring vad som hänt. Att gå runt och leta och ropa utan resultat. Igår kom M inte hem från skolan, när vi kom dit för att hämta henne hade hon redan gått (vilket är som det ska) men när vi kom hem var hon inte där och när vi gick för att möta henne hittade vi inte heller henne. Vi knackade på hos grannarna runt omkring oss men ingen hade sett henne. Då börjar ångesten komma krypande. Vi fortsatte vara ute och leta, kontaktade kompisar men fortfarande ingen M. När hon varit borta ca en timme bestämde vi oss för att ringa polisen för så länge har hon aldrig varit borta utan att vi vetat något. Jag fortsatte gå runt och leta och kalla på henne. Jag lade upp en efterlysning i områdets FB-grupp för att få fler ögon. Hela tiden gick mantrat "detta händer inte" i mitt huvud. Polisen kom och gick igenom hela skolan. De delade upp sig så en gick i närområdet, en körde runt och en följde med hem och letade. Jag blev mer och mer förtvivlad då det började närma sig två timmar utan någon som helst kännedom om var hon var eller vad som hänt och tankarna blev svartare och svartare. Efter totalt lite mer än två timmar kommer en granne längre upp i gatan (som vi bara brukar heja på) förbi för att se om vi kommit hem. Då var Matilda hos dem eftersom hon glömt sina nycklar... Lättnaden då var magisk efter två timmars helvete och förtvivlan. Fy fan vilken upplevelse, och jag är så oerhört tacksam att inget hade hänt.